Ellok H0 TRIX (T25772) Digital DC Sound

Ellokomotiv EG 524
Förebild : Elloket EG 524 HALLE (senare serie E 71.1) från Deutsche Reichsbahn (DRB). Braungryne grundfärg. Driftnummer EG 524. Drifttillstånd från 1921.

Redan 1906 beslutade den preussiska statliga banan att elektrifiera Magdeburg-linjen - Dessau - Leipzig - Halle och 1911 fattades beslutet om elektrifiering av den sluske bergbanan mellan Görlitz och Waldenburger Kolrevir. I juli 1912 beställde järnvägsdirektoratet Halle nya ellok i större serier, bland annat 18 B’B’-kopplade godsmaskiner som EG 511-528-serien (senare serien E 71). Redan nästa år kom ytterligare nio lok (EG 529-537) i efterställning. EG 511 och 512 kunde tas i drift under våren 1914 och EG 513 följde först sommaren 1915. Första världskrigets utbrott fördröjde byggandet av de beställda maskinerna. Först mellan 1920 och 1921 levererade AEG AEG resten av EG 514-537. På hösten 1926 ombildade DRG endast EG 511 och 513-537 i E 71 11 och 13-37, eftersom EG 512 samma år efter en allvarlig olycka måste utrotas. Under den tiden hade E 71 en mycket modern utformning: Den drivs med två halvhöga motorer i vardera en boggi som var försedd med drivhjulen och som påverkade drivhjulen via en styrpinne och kopplingsstänger. På de två kortkopplade drivpunkterna var lådkonstruktionen täckt med glidplattor och med vridtapp-styrd lådkonstruktion med båda förarhyttarna samt på varje sida en avrundad framstruktur. Motorspänningen har reglerats genom elektropneumatik i elva konstanta körnivåer. Om alla maskiner var i hemmet 1923 vid RBD Halle, uppfyllde E 71 snart inte längre kraven på grund av ökande draglaster. Med leveransen av den nya E 75 från och med 1931 kunde man avstå från vissa exemplar som sedan fram till 1932 skulle ha tagits bort från BW Basel (E 71 11, 13, 14, 17, 22, 23, 25, 26, 29, 31, 32, 33 och 35) har ett nytt hem. Där rasade de på väg- och militäratalbanan de gamla badiska elokerna och kallades snart som ”strykjärn” på grund av sin utseende. För att möjliggöra användning i bad även persontågstjänst med högsta hastighet upp till 65 km/h, fick loken förbättrad ventilation av körmotorn, en elektrisk tågvärme samt en BBC-säkerhetsinkoppling. Mellan 1930 och 1946 föll E 71 11, 15–17, 20, 21, 23–25, 27 och 33-37 av de som avlider. Efter inrättandet av DB 1949 hade endast BW Basel nio maskiner (E 71 13, 14, 18, 19, 22, 26, 28, 29 och 32) på väg- och militärjärnväg. Allt svårare att köpa reservdelar ledde från och med 1957 till att äldre maskiner ersattes av serien E 32. Den 2 juni 1957 avställdes E 71 14, 18, 19, 22 och 26). De fyra sista maskinerna skrotogs mellan november 1957 och december 1958. De fick E 71 19 (DB-museet Koblenz), E 71 28 (Deutsches Technikmuseum Berlin) och E 71 30 (Verkehrsmuseum Dresden).

Modell: Med digitaldekoder och många ljudfunktioner. Reglerad högeffektsdrivning med centralt inbyggd svängmassa. Drivning via kardan på båda axlarna på varje boggi. Slirhjul. Framljus med tre lampor och två röda bakljus som växlar beroende på färdriktning i drift. Digitalt omkopplingsbara. Framljus i båda lokändarna kan släckas separat digitalt. Dessutom är den tredje framljus som tågeftertraktslampa och förarhyttsbelysning digitalt kopplingsbar. Belysning med underhållsfria varmvita och röda lysdioder (LED). Med buffertminne. Många separat monterade delar som ledstänger och bromsslangar. Båda drivpallarna är anslutna till varandra via kopplingsstång. Bufferhöjd enligt NEM. Ett häfte informerar om lokets historia. Längd över buffert 13,3 cm.

OBS! Vi beklagar att vi inte har hunnit översätta denna produkttext. Texten nedan är maskinöversatt från tyska.