Ett elektromekaniskt relä arbetar med en elektromagneter. Om styrströmmen flyter i styrströmkretsen, induceras ett magnetiskt flöde i reläets ferromagnetiska kärna. Detta påverkar den också ferromagnetiska ankaret. Om den rör sig i kärnan av den magnetiska flödet, stängs arbetskontakterna i reläet av med hjälp av ankaret, vilket gör att lastströmkretsen stängs och förbrukare som befinner sig bakom reläet kan försörjas.

Denna svaghet hos halvledarreläerna gäller inte PhotoMOS-relä. I deras fall märks dock ett högt kontaktmotstånd jämfört med de elektromekaniska reläerna. De har också i genomsnitt lägre spänningsavfall i belastningskretsen än halvledarreläer. Elektromekaniska reläer kan inte utan vidare drivas med växelspänning, eftersom magnetfältet ständigt omspolas och därför inte kan hållas konstant. Därför finns speciella fas- eller klyvspolrelä för detta ändamål. Ett likströmsrelä kan endast anslutas till växelspänning med en förkopplad likriktare.

Halvledar-relä (engelska: Solid state relä, kort SSR) är elektroniska reläer som realiserats med elektroniska omkopplare som transistorer, tyristorer eller triac. De är perfekta för ohmska och induktiva laster. Den galvaniska separationen uppnås oftast med PhotoMOS-överföring. Halvledarreläer är dyrare än elektromagnetiska reläer, men ger en lägre signalförvrängning. Det är till exempel viktigt för termoelement eller mikrofoner. Vid elektromagnetiska reläer kan signalvägen påverkas märkbart av de olika temperaturnivåerna hos de två ledarmaterialen (termospänning), medan den så kallade offset-spänningen, som genereras av fria laddningsbärare i halvledare, har en betydligt mindre inverkan på signalen.

Eftersom halvledarreläer arbetar utan rörliga delar, är de i regel hållbara och lämpliga för ogynnsamma miljöförhållanden, t.ex. för användning i närheten av explosiva gasblandningar. Det uppstår inget växlingsljud och halvledarreläer är okänsliga mot skaknings- och stötbelastningar. Eftersom ingen Ferromagnet är inbyggd, störs dessa reläer inte så lätt av magnetiska fält. De används dessutom i miljöer där höga omkopplingshastigheter eller låga brytfrekvenser behövs. En annan fördel med dessa reläer är att de inte har någon ”kontaktstudsning”. Med detta begrepp menas ett fenomen där det i stället för att omedelbart stänga en elektrisk kontakt uppstår att kontakten öppnas och stängs upprepade gånger. 

En viktig egenskap hos halvledarreläer: Med undantag för Triac- och PhotoMOS-mottagare kan endast en strömriktning uppnås i belastningskretsen. Vid användning av halvledarreläer med optokopplare måste man dessutom beakta att dessa i regel inte är godkända för omgivningstemperaturer över 85 °C. Strömförsörjningar som byggs upp med optokopplare har en låg bandbredd på upp till 25 kHz och reagerar därför trög på förändringar i ingångsspänning. Eftersom optokopplare har en relativt hög strömförbrukning, bör de till exempel inte användas för vilolägesapparater.

Kontaktorer är i sin tur speciella reläer för användning inom starkströmsteknik. De kännetecknas av att den elektriska spänningen och strömstyrkan i belastningskretsen kan vara mångfaldigt högre än i styrkretets spole. Dessutom har de i regel flera brytkontakter som behövs för strömbrytning av trefasförbrukare.

Kretskortsrelä, även känt som ”litet relä”, används inom lågspänningsområdet.

Interface-reläerna är reläer med speciella ingångar för minnesprogrammerbara kontroller (SPEN), industri-datorer, fältbussystem och andra mjukvarustyrda styrenheter. De används ofta när man vill koppla ström via programvara.

Tidsrelä är reläer med en timer. Detta möjliggör en fördröjning av till- eller frånkopplingstiden och är till exempel en fördel i automatiseringstekniken.