Bilsäkringar

BILSÄKRINGAR i torpedoform var vanliga fram till början av 1980-talet.

Liksom på andra eltekniska områden skyddas strömkretsar i motorfordonet mot överbelastning på grund av för stark ström genom att strömmen bryts. Detta görs i det enklaste fallet med hjälp av en säkring som består av en smältinsats. Det är ett litet stycke metallisk ledare med en definierad, låg resistans. Om denna ström genomflödes värms den upp. Metall och dess mekaniska mått är valda så att den smälter när ett definierat strömvärde överskrids under en längre tid och på så sätt bryter kretsen. Den andra möjligheten är termiskt aktiverade brytare. Här värms en bimetall av genomflödande ström. När det överskrider ett bestämt värde böjer sig värdet, och strömflödet avbryts mekaniskt av strömbrytaren. Denna typ av säkring kallas också ”Automat”. Till skillnad från smältinsatser som är oanvändbara och måste bytas ut efter utlösning, kan automater efter avkylning och avhjälpande av överbelastningen sättas på igen.

Eftersom elektriska enheter finns i vanliga motorfordon (utom i elbilar!) Endast med låg spänning under 50 V, vanligtvis 12 V eller 24 V, kan de hållas ganska små. De säkrande strömmarna kan på grund av den låga spänningen vara betydligt högre än i husinstallationen.

Fram till 1980-talet användes smältinsatser i äldre bilar i s.k. torpedoform. Här sitter en liten isoleringskropp, som är spetsig på båda sidor, en metallremsa som är den egentliga smältinsatsen. I ändarna sitter de kontaktytor med vilka säkringen i säkringshållaren är kopplad till strömkretsen.

Moderna bilar har flatstiftsäkringar som är standardiserade enligt ISO 8820-3. Här är den metalliska ledaren för smältinsatsen ansluten med två flatstift och inbyggd i ett platt plasthölje. Flatstiftsäkringar finns i olika storlekar: Mini, standard och Maxi. Dessa skiljer sig åt i fråga om mått och val av nominell ström.